På väg upp till diskussionssoffan blir jag
tillfrågad av en forskare vad jag forskat på för att kunna uttala mig om
innovationsprocesser.
Mitt svar var: – att jag inte forskat men gjort det på riktigt.
Ett fnys förkunnade att akademikern
ansåg sig klart högre på stegen än praktikern. Vi lever i en värld där
evidens och mätbarheten ökar lavinartat. Jag kan förstå att vi vill
eliminera flum och att insatser skall LÖNA SIG. Varenda HR avdelning
verkar mäta personalen för att ständigt sätta in nya insatser där
svagheter uppstår.
Men låt oss stanna upp en stund och betrakta vår väg in i framtiden.
Kunskap handlar alltid om det som varit, vi har ofta nytta av kunskapen
för att ta oss framåt men någonstans räcker den inte till. Att navigera
är en kunskap, men vad gör jag när det inte finns en karta över den
värld jag skall landa i? Då måste jag lita på mina sinnen, stanna upp
och lukta, se, lyssna och känna.
Sammantaget blir dessa en intuitiv signal som jag skall använda.
Att producera en film som skall förmedla en känsla låter sig knappast
göras med formler och akademisk kunskap. Att analysera en film i
efterhand låter sig göras i en forskarvärld. Därför är avgrunden så djup
mellan filmskapare och filmvetare, därför är ofta avgrunden så djup
mellan entreprenörer och de som forskat på hur man framgångsrikt föder
nya idéer.
Forskningen behövs för att lösa
problemen, ingenjörer behövs för att ta fram den tekniska grunden. Men
vi behöver också de som skapar problem och ser möjligheter bortom
kunskapen.