I går skildrade jag problemet mellan kreativitet och
forskning. Idag vill jag slå ett slag för forskningen som en bra grund
till kreativiteten. Jag kanske väcker fler frågor än svar och det beror
på att jag har en del frågor kring ämnet.
Att vara gift med en forskare ger mig ingen legitimation men jag får en
liten insikt i den värld hon befinner sig i.
Forskningen har den enorma fördelen att vara en färskvara, genom att
ständigt vara ifrågasatt utvecklas kunskapen i ett område. Många teorier
utanför forskningen vill inte ifrågasättas och blir därmed dogman som
lever i sin egen bubbla, ibland dör de av sig själva ibland överlever de
genom sina envisa anhängare. Min bild av forskningen är att de som
behöver den som slagträ använder utvalda delar för sitt eget syfte och
massmedia vill gärna förenkla världen genom sin dramaturgiska form.
Fredrik Praesto skriver i sin utmärkta bok om intuition om att många
ledare/entreprenörer medger att de faktiskt tar de flesta beslut på
intuition, sedan ägnar de lång tid åt att hitta rationella grunder för
att underbygga beslutet.
Det blir lite av omvända världen, men så fungerar jag också, om jag
hittar en metod som leder till en bättre process söker jag snart
forskning som stöder detta och använder det som grund, dessutom ger det
mig trygghet att utveckla enligt forskarens slutsatser. Varför blir det
så? Börja med att prenumerera på några publikationer i ämnet och du
inser att en vanlig människa med familj inte har tiden att plöja igenom
all forskning som finns. Richard Florida och en del andra forskare har
dock sett till att göra sig tillgängliga genom att skriva om sin
forskning så att det sätts i ett större sammanhang och då blir det värt
min tid att läsa, bli överraskad och ta till mig deras resultat.
Självklart kan forskningen användas i den kreativa processen som
underlag för att hitta problem, men om du lever i en konkurrensutsatt
värld kan du vara säker på att det är fler som läser precis samma rader
och kan komma fram till samma slutsats.
Kan forskningen bli kreativ? Självklart, om det finns ett system som
tillåter det, men det är tveksamt om den svenska modellen fungerar, som
doktorand blir du ofta en statare i en professors "stall", där skall du
bekräfta den pågående forskningen utan att ifrågasätta. Om nu någon
tycker att jag har fel vill jag gärna bli emotsagd, men vad är det som
gör att många Nobelpristagare kommer från samma land? (Läs INTE
Sverige).