Om innovation är nyckeln till framgång
så är min övertygelse att innovation kräver empati, i alla fall idag när
innovationen ligger närmare service än prylar.
Kerstin satt fast i en stol
När jag såg henne första gången visste jag inte riktigt vad jag skulle
göra av mig själv.
Kerstin vägde 25 kg, hon var bara ett skelett och små hårda muskler.
Hela hennes kropp bröt ut i ständiga spasmer, hon hade bara kontroll
över sina ögonmuskler och sin huvudvridning. Bortom den lilla kroppen
som satt fast med stora band i en rullstol såg jag ett par forskande
ögon och jag visste inte riktigt om hon log lite snett mot mig. Året var
1972, jag var en långhårig egocentrisk yngling som tyckte väldigt synd
om mig själv. Det hade varit stökigt under min uppväxt och min bästa
kompis mamma hade ordnat ett jobb som lärarassistent på Bräcke
Östergård, en skola för fysiskt handikappade barn. Jag hade gått om
nian, var skoltrött och tänkte att lärarassistent kan man väl slappa sig
förbi, lärare gör ju inte så mycket, så en assistent måste göra ännu
mindre…
Utmaningen kan vara chockerande
När jag betraktade Kerstin i chock meddelade läraren att hon hade samma
intelligens som en jämnårig 12 åring, men hon hade inte samma
erfarenheter på grund av sitt handikapp (man sade inte funktionshinder
då). Kerstin hade Celebral Pares, en hjärnskada som kan uppstå på grund
av syrebrist vid födseln. Kerstin kunde inte tala på grund av sina
kramper och snart blev den största utmaningen att försöka förstå henne.
Varje dag gissade jag hundratals gånger, Kerstin svarade genom att titta
upp för ja och ner för nej. Att hon ville något kunde jag begripa genom
en ökad krampaktivitet som följdes av stönande ljud och att saliv kom
ut från hennes mun. Efter några veckor hade jag glömt att det var synd
om mig, jag kom till jobbet innan min ordinarie arbetstid för att hjälpa
Kerstin på avdelningen. Tiden gick och det kändes som att jag förstod
henne lite utan ord, men det återstod ändå hundratals gissningar innan
jag gick hem för dagen.
Om det hade fungerat så hade det funnits
Efter två månader hände det som jag tror är grundläggande för att det
skall uppstå en innovation. Jag blev engagerad och frustrerad. Det måste
finnas ett sätt för Kerstin att kommunicera med omvärlden! Frågan växte
och sömnlösheten tilltog. Så småningom tog en slags ritning form, idén
var att utnyttja Kerstins förmåga att röra huvudet i sidled. En liten
kudde kopplad till en brytare och en rulle med meddelande skulle styras
med en elmotor (1972= inga datorer, inga mobiltelefoner osv.).
Entusiastiskt tog jag med ritningen till skolan och blev snabbt
nedslagen av svaret: –det finns hjälpmedelscentraler för sånt där. Jag
blev arg och frågade varför ingen gjort något, svaret var det klassiska,
– om det hade fungerat hade det redan gjorts. Nu var det så att
slöjdläraren tittade på ritningen och smög till mig nyckeln till
slöjdsalen, han bad mig göra ett försök utan något större väsen.
Den egocentriska långhåriga sjuttonåringen sågs snart arbeta på
kvällarna i slöjdsalen med vad han hoppades skulle bli lösningen på en
del av Kerstins problem.
Hur många misslyckanden kan vi orka med?
Första försöket var en katastrof, Kerstin blev rädd och hennes kramper
skickade hela konstruktionen i golvet. I andra försöket höll den tio
sekunder. Många tyckte nog att den där lärarassistenten borde ha insett
att han inte kunde förändra världen. Men jag hade satsat för mycket ära
och stolthet, som underdog måste jag bevisa att jag hade rätt.
En dag var den där, en rulle toalettpapper med en motor i mitten,
inkapslad i en genomskinlig kakburk som hade täckts över med
självhäftande plastfilm utom i ett avlångt ”fönster”. På toarullen satt
ett blad med 21 maskinskrivna meningar, Kerstin kunde aktivera elmotorn i
toarullen med en kudde vid huvudet, när rätt mening kom upp, stoppade
hon.
I början krävdes en hel del träning och justeringar men så småningom
kunde alla läsa en av 21 meddelanden. Snart utökades repertoaren till
tre rullar och Kerstin kunde givetvis beordra rullbyte till rulle A,B
eller C. Vi var 57 meningar rikare!
Information leder till kunskap, känslor
till handling
Livet gick vidare (jag gick i skolan igen!) och som filmproducent lärde
jag mycket om känslor som drivkraft, film handlar ju som bekant om
emotioner och jag blev lika fascinerad varje gång de utlöste starka
reaktioner. Numera arbetar jag med innovationsprocesser och för några år
sedan blev jag ombedd att skapa en mötesplats mellan uppfinnare av
handikapphjälpmedel (nej de visste inget om min bakgrund på Bräcke
Östergård) och producenter av desamma. Anledningen var att det var svårt
för parterna att kommunicera med varandra.
En sak som förvånade min uppdragsgivare (SINTEF) var att uppfinnarna
ofta var släktingar eller jobbade med funktionshindrade, eller att de
själva ägde problemet.
För mig blev det ännu ett kvitto på att om du lever nära ett problem så
vill hjärnan lösa det.
Att driva en verksamhet idag handlar ofta om att skilja ut sig från
mängden, många verkar tro att det är svårt, men jag tror att hemligheten
är att vara empatisk med kunden, känna in problemet och skapa en
lösning. Det som är svårt är att göra det, att ”gå pratet”.
Staffan Ehde