Jag känner till ett par där hon är starkt egocentrisk och allt skall ske enligt hennes önskemål. 
Detta har resulterat i att mannen inte ser några behov hos sina barn, trots att han i grunden känns som en varm person. Men förmodligen har han så fullt upp med att leva upp till hennes behov att det finns inget utrymme för andra.
Vid ett tillfälle häpnade jag över deras oförmåga att visa sig hos ett barn (vuxet) som låg på sjukhus i en mycket svår sjukdom.
Häromdagen häpnade jag lika mycket över en tjänstemans oförmåga att se kundens problem, medarbetaren fick något vilt i blicken, panikartat. Jag betraktade situationen från sidan.
Då kände jag igen den förtvivlade blicken. Den kommer förmodligen när man måste leva upp till en ledares roll, det vill säga allt fokus går åt att SE ledaren, inget annat.
Om vi väger vårt ledarskap - hur mycket fokus måste medarbetarna lägga på inre krav?
Hur mycket plats finns det för kundempati och därmed stärka varumärket?
Fundera på det