Häromdagen blev det väldigt tydligt, vi rustar vår båt inför en långsegling och min fru söker nya mattor för båten (jo jag vet det låter väldigt genusuppdelat, och vad värre är, jag är den som ansvarar för motorer och teknik, MEN hon är bästa på att snickra) . Hon kontaktade ett svenskt  företag som genast skickade prover och visade sitt intresse att hjälpa oss. Nästa fråga var hur de skulle kunna ge oss ett pris. Deras lösning var att vi skulle krypa runt i båten, mäta och tillverka mallar i papper, dvs skära ut mattprototyper. Dessa skulle de ha för att kunna ge oss pris och sedan tillverka produkten. Nu är ingen av oss arbetsskygg eller ohändig men "attgöralistan" är i det närmaste oändlig. Vad detta företag missar är att vi kanske skulle betala för den tjänsten. Men ännu värre, de missar att om vi gör jobbet kan vi lika gärna kolla priser utanför Sverige. Redan idag beställer vi hälften av prylarna i England eller USA. När priset är hälften så mycket som exakt samma sak i Sverige är det omöjligt att låta bli. Den enda möjligheten för ett företag som skall överleva i ett högkostnadsland är att just hjälpa "högkostnadsmänniskor". För när vi kostar mycket måste vi stressa runt som galningar och klara budget.

När vi kommer in på innovationsprocesser eller att helt enkelt titta på nya affärsmöjligheter så är det många företag som säger att det är VIKTIGT men just nu.... Det blir lite som det dåliga samvetet vi skjuter framför oss när det gäller motion. På vårt företag Xpdition har vi fått en ny medarbetare som under en lunch frågade om jag hört uttrycket SCRUM. Det skall handla om att istället för att projektera i stafett så arbetar man med paralella spår. Uttrycket kommer från rugbyn och står för ett anfall på bredden om vi förenklar det. SCRUM  borde appliceras på de företag som hela tiden upplever att de borde ta tag i framtiden men är ständigt upptagna av dagens utmaning.
Vill du veta mer?

Jag känner till ett par där hon är starkt egocentrisk och allt skall ske enligt hennes önskemål. Detta har resulterat i att mannen inte ser några behov hos sina barn, trots att han i grunden känns som en varm person. Men förmodligen har han så fullt upp med att leva upp till hennes behov att det finns inget utrymme för andra.
Vid ett tillfälle häpnade jag över deras oförmåga att visa sig hos ett barn (vuxet) som låg på sjukhus i en mycket svår sjukdom.

Häromdagen häpnade jag lika mycket över en tjänstemans oförmåga att se kundens problem, medarbetaren fick något vilt i blicken, panikartat. Jag betraktade situationen från sidan.

Då kände jag igen den förtvivlade blicken. Den kommer förmodligen när man måste leva upp till en ledares roll, det vill säga allt fokus går åt att SE ledaren, inget annat.

Om vi väger vårt ledarskap - hur mycket fokus måste medarbetarna lägga på inre krav?
Hur mycket plats finns det för kundempati och därmed stärka varumärket?

Fundera på det

Den tunga metalldörren öppnas och vi träder in i ett fläckfritt soprum. – Känner du något? Frågar han stolt. – Det är supersnyggt, svarar jag. –Men känner du något? frågar han igen och ler.
– Nystädat, har du städat nyligen? frågar jag. – Nej svarar han, det är så här snyggt nästan jämt sen jag såg till att det luktade gott.
Jag blir lite brydd, men han förklarar att när det luktar gott tar folk tiden att sortera och slänga ner saker i sina behållare. När det luktar illa slänger man in skräpet och flyr fältet.
I vårt jobb ingår ofta fältstudier, vi följer anställda, ledning, kunder, klienter, patienter, elever och alla andra i deras vardag. Det är fascinerande att se vardagskreativiteten som ofta uppstår längst ut men som sällan uppmärksammas av ledningen.

Minns du när bildläraren gav dig fullständig frihet? En del av oss hade ingen aning om vad vi ville göra, andra satte igång med detsamma.
Samma sak med kreativiteten, en del kan sätta igång och de betraktas som "de kreativa", andra måste anta en utmaning för att kunna tänka nytt. Det behövs ingen talang för att vara kreativ, om inte empati räknas som just en talang. Det är bara det att en del av oss kom igång så mycket bättre när läraren gav oss en uppgift att bita i. För egen del blev en uppgift alltid en utmaning och gränser som skulle sprängas. Empati och kreativitet hör ihop när det gäller innovation, den som kan känna in problem som ingen annan tänkt på kommer också att börja fundera på lösningen, om den lösningen är ny är den kreativ. Men då invänder en del, det är ju det nya i lösningen som kräver talangen. Så kan det vara, men det är ofta det nya i problemställningen som skapar den nya lösningen, för den blir självklar när vi ser problemet. Faktum är att många brukar säga, – varför har ingen tänkt på detta förut? Mitt svar blir, – för att ingen såg det.