EMPAtid

​Jag gick i fällan, redan. Efter bara 2 månader hemma gjorde jag det vi hade föresatt oss att inte göra. Skulle hämta barnen på fritids, Erikas grupp var i gymnastiksalen. När jag kommer dit möts jag av en fritidsledare som kommer med två pojkar som krockat ordentligt, blödande och gråtande behöver de hjälp och ledaren tittar ängsligt in i rummet och ropar till de andra att ta det lugnt och förbli där. Min enda tanke var att de blir underbemannade när något händer...
Skopade in barnen i bilen och skyndade hem till ett konferenssamtal med New York på utsatt tid. På kvällen när jag berättade för Ellinor om händelsen på fritids tittade hon på mig förvånat och frågade "erbjöd du ingen HJÄLP?". Jag skämdes, för ett par månader sedan hade det varit den naturligaste sak i världen, nu i kläm med tidspassning och synen på att "det finns de som gör det så gör jag det andra", tja jag vet inte. Men jag tror att det gäller människor såväl som verksamheter, under tidspress smalnar synfältet och empatin avtar, livsfarligt när den behövs för att vi skall lyckas!