Det har talats mycket om storytelling men få verksamheter använder det.
Ett ökat brus gör det svårt att nå fram, men historier väcker känslor och därmed handling.
Lägerelden har ersatts av den lysande skärmen men en bra historia har fortfarande samma effekt.
 
Staffan Ehde är en flerfaldigt prisbelönad filmproducent och mycket uppskattad föreläsare som både inspirerar, engagerar och ger nya infallsvinklar.

Det som delas mest på nätet, det som skapar verksamhetens kultur, det som kan fälla eller lyfta vårt erbjudande är…historier.
Bra historier skapar empati, empati skapar innovation eller bättre service. Dåliga historier undergräver det vi vill åstadkomma, vidhåller gamla myter och sänker moralen. En verksamhet är en pågående historia, vad kan vara bättre än att se till att alla förstår den? Men vad är en historia egentligen?

Staffan tar med åhörarna på en resa där man får lära sig: 

• Historier, hur är de uppbyggda och vad driver dem framåt?
• Historian är en del av en totalupplevelse (läs gärna varumärkets upplevelse)
• Väntar vi på framtiden, eller skapar vi den själva? – Hur tar vi kommandot över vår egen historia?
• ”Management by story” hur du kan skapa hunger hos personalen

 
Föreläsningens syfte är att inspirera, skapa insikt i historieberättandets kraft.
Då Staffan är utbildad i USA och arbetar med flera amerikanska bolag är engelska inget problem där det krävs.

Föreläsningens längd är ca 60 minuter (interaktion med åhörarna pågår hela tiden)

En workshop kan pågå i ca 3-4 timmar – då arbetar alla aktivt med uppbyggnad av en historia, utveckling av personas. Övningarnas syfte är att stoppa de gamla historierna och skapa nya språngbrädor mot framtiden.
 
Staffan föreläser även om kreativa processer – innovation.
Med erfarenhet från filmproduktion har han översatt discipliner och metoder som leder till en ny kundupplevelse inom en given tids och kostnadsram.

Bokas gärna genom Talarforum, håll gärna utkik efter nästa Masterclass, som vänder sig till dig som måste tala inför många.

​Jag gick i fällan, redan. Efter bara 2 månader hemma gjorde jag det vi hade föresatt oss att inte göra. Skulle hämta barnen på fritids, Erikas grupp var i gymnastiksalen. När jag kommer dit möts jag av en fritidsledare som kommer med två pojkar som krockat ordentligt, blödande och gråtande behöver de hjälp och ledaren tittar ängsligt in i rummet och ropar till de andra att ta det lugnt och förbli där. Min enda tanke var att de blir underbemannade när något händer...
Skopade in barnen i bilen och skyndade hem till ett konferenssamtal med New York på utsatt tid. På kvällen när jag berättade för Ellinor om händelsen på fritids tittade hon på mig förvånat och frågade "erbjöd du ingen HJÄLP?". Jag skämdes, för ett par månader sedan hade det varit den naturligaste sak i världen, nu i kläm med tidspassning och synen på att "det finns de som gör det så gör jag det andra", tja jag vet inte. Men jag tror att det gäller människor såväl som verksamheter, under tidspress smalnar synfältet och empatin avtar, livsfarligt när den behövs för att vi skall lyckas!