Ny bok som tog 7 år att skriva

Syftet med boken är att visa att syftet med en verksamhet kan ta det till succé eller katastrof. Om detta har jag skrivit i mina tidigare böcker ”Chokladfontänen” och ”Innovera eller dö”.  Men varför inte ta det ett steg längre? Med hjälp av en historia kan jag kanske inspirera dig att leda på ett annorlunda sätt?
 
Arne startade och drev ett framgångsrikt varv, så börjar berättelsen med att han dör. Samtidigt seglar hans dotter över atlanten med en ny båttyp. Vem ärver varvet och hur kunde det gå så fel?

Här kan du provläsa första delen:
Man Over Board
”Det är OMÖJLIGT!”
”Omöjligt? Vi har inte ens försökt!”
 ”Vi fortsätter utan honom!”
Samtidigt som Magdalena och August skrek till varandra tog Lena ut kniven ur fodralet och skar av en lina. Hundratjugo kvadratmeter spinnaker flög till väders och trasslade ihop sig runt masten och förstaget. ”VAD I HELVETE!” skrek August och kastade sig på Lena. En kombination av en vågrörelse och att båten plötsligt tappade farten fick alla ur balans. Resultatet blev att kniven som Lena höll i handen trängde långt in i Augusts högra överarmsmuskel. August kröp ihop av smärta samtidigt som Magdalena kastade sig på ratten för att räta upp båten. Men nu fanns det inget som drev farkosten framåt, en våg på fyra meter kröp upp under skrovet och rullade henne kraftigt åt sidan. Lena förstod direkt att de måste få tillbaka kontrollen, hon började mödosamt krypa mot fören, linan hon skurit av måste upp ur vattnet, de måste starta motorerna och då skulle den trassla in sig i propellrarna.
 
Söndag i Sverige 6:e December 2009
De flesta som föds i Sverige lever i medeltal 30.000 dagar. Många väljer att spendera en stor del av sitt liv framför teven och just denna söndag satt 2,4 millioner svenskar och tittade på ett engelskt naturprogram där hyenorna hade sårat bakbenen på en vattenbuffel. Taktiken var att förfölja och vänta ut den skadade buffeln tills den hade förblött. Tillvägagångssättet gav tydligen utdelning. Men när kameran zoomade in på hyenornas blodiga käftar som slafsade på inälvor hade Arne fått nog. Han reste sig tungt från soffan och letade upp sina löparprylar, en nästan ny svart träningsoverall och en pulsklocka med ett separat band som spändes över bröstet. Arne måste ut. Husets väggar kvävde honom. Äktenskapet med Eva hade blivit en institution med skrivna och oskrivna regler. Livet hemma var förutsägbart och förutsägbarhet var något Arne hade svårt att uthärda. Arne var en entreprenör, han älskade sitt arbete och den dynamik som det erbjöd. Men nu hade de en ny överenskommelse, röda dagar skulle Arne inte arbeta mer. De måste rädda äktenskapet. Tidigare hade Arne arbetat sju dagar i veckan och Eva var den som sett till att hemmet fungerat.
Ett arbete som varken applåderats eller uppskattats. Barnen hade flugit ut och numera var hon nästan arbetslös, förutom att serva sin man förstås.
Krafs, krafs, krafs Boxern ville ut, krafs, krafs.
Därute var det snöblandat regn och totalt mörker.
”Det här stillasittandet kommer att ta död på mig” tänkte Arne och klev ut ur stugvärmen och började småjogga mot elljusspåret. Det sista Arne såg var Eva som fortsatte att titta på hyenornas med ett märkligt stort intresse.
 
AUGUST OCH INKA
Atlantsegling i december innebar huvudsakligen undanvindssegling, alltså att man seglade med vinden i ryggen. Passaden bjöd ofta på en jämnstark vind från 15 till 20 sekundmeter. Sedan starten i Las Palmas hade August pressat besättningen och båten hårt för att få en bra placering. De hade seglat 11 dagar och 11 nätter varav den senaste veckan med spinnaker och de hade avancerat till en tredjeplats. För August hägrade möjligheten att kvalificera sig som skeppare på mer meriterande havskappseglingar. Han var en målstyrd man på 41 år men hans vinnande leende var en fasad som dolde många problem. Ett av dem var hans oförmåga att se sin egen del i de konflikter han skapade. Sedan starten ansåg han att besättningen på Discovery var helt värdelös. Lena till exempel tjatade om trivsel och teamanda. För August kunde det kvitta med trivseln, de kunde lika gärna äta kall mat direkt ur konservburkarna. Något som tyvärr också blev fallet då den femte besättningsmedlemmen, Inka, ansvarig för byssan började med att vara sjösjuk och därmed var hon helt utslagen. När sjösjukan väl lagt sig efter tre dagar till sjöss blev hon helt paralyserad av skräck när hon insåg att det enda som fanns runt dem var hav och åter hav. Inga båtar, ingen fast punkt att referera till. Bara ett landskap i ständig rörelse.
 
 
När en vanlig söndag håller på att bli ovanlig
”Kom då!” Arne lockade Bonnie som dräglade likt de flesta andra boxrar, ”kom då!”. De sprang ut på elljusspåret där Arne tänkte plåga sin kropp. Eva och Arne hade träffats i mitten av sjuttiotalet, de hade tre barn. Gustav den äldsta, en filmproducent med varierande framgång i en tuff bransch, Lena mellanbarnet som arbetat för sin pappa under hela sitt vuxna liv och som nu seglade den senaste skapelsen från båtvarvet och Daniel den yngsta, ett bortskämt sladdbarn som bara ägnade sig åt bergsklättring och träning av den egna kroppen. När Arnes fötter väl började springa av sig själva började hans tankar vandra åt olika håll. Två projekt upptog hans hjärna just nu. Det ena var VELOCITÁ, en båt som inte liknade något annat som färdats på vattnet. Det andra var Discovery, en båt med samma namn som rymdfärjan. Discovery var den ultimata långseglarbåten, färdigbyggd för äventyr. Namnet var inspirerat från en blogg skriven av en långseglare, han beskrev ofta sin båt som en rymdkapsel där ett 2 cm tjockt skrov kunde skilja mellan liv och död. Discovery såg inte ut som andra långfärdsbåtar. All utrustning som ofta hängdes på i efterhand var integrerat i konstruktionen, hon var dessutom byggd i skinande aluminium med en rigg som var tänkt för undanvindssegling och de utmaningar som hörde till oskyddade vatten. Allt var utvecklat för att klara de oerhörda krafter som kunde uppstå i en storm. Prototypen Discovery seglade just nu i en regatta över Atlanten och det som bekymrade Arne var att hans dotter Lena gett uttryck för sitt missnöje med skepparen August. Ställningen i kappseglingen visade på ett utomordentligt resultat, de kunde till och med vinna! Ofrivilligt kände Arne tävlingsinstinkten sjuda och han log för sig själv.
 
Samtidigt på Atlanten 16°29’012 N 45°52’213 W
Discovery rätade upp sig, Magdalena tittade på August, skepparen. Föraktet lyste i hennes ögon, ”Fy fan!” skrek hon ”hur skulle du kunna leva vidare utan att försöka!”
”MÖRDARE!” skrek August till svar.
”Jag har linan!” ropade Lena från fören. Magdalena förde motorkontrollen på piedestalen framåt och båten började accelerera utan något hörbart ljud. Discoverys båda elmotorer jobbade med full kraft och styrsystemet för elproduktionen startade dieselgeneratorn efter 3 minuter. Magdalena tvingade båten tillbaka mot platsen där de måste ha förlorat Kalle över bord. Skillnaden mellan att gå med vågorna och vinden till att gå mot 20 sekundmeter och fyra meters vågor var som att gå från dröm till mardröm. Situationen verkade helt hopplös. Båten kröp upp för vågorna, vinden pressade tillbaka riggen och det tilltrasslade seglet. Farten var knappt 2 knop, något snabbare är en medelmåttlig simmare. Magdalena visste att de måste sicksacka sig mot målet för att få upp hastigheten. Dessutom måste de använda seglen om de skulle ha en chans att hinna tillbaka innan det blev mörkt. Spinnackern måste ner. Som svar på hennes tankar hörde hon Lena överösta vinden och den kvidande August, ”vi börjar med att ta upp storseglet!”
Lena klev över August som skrek ut sin ilska med ett språk som saknade all anständighet. Storseglet rullades ut och de lade kursen 30 grader från vindriktningen. Farten ökade nästan till 4 knop men nu gick de inte längre direkt mot målet.
”Hur långt!?” skrek Lena.
Magdalena tittade på navigationsdatorn, som även kallades plotter ”en och en halv timme!” skrek hon tillbaka. ”Då är det inte långt kvar tills det blir mörkt!” svarade Lena och fortsatte: ”Vi måste bort med spinnakern!” Hon tittade mot fören och upp utefter riggen, det färgglada tyget hade smetat sig runt riggen hela vägen upp till masttoppen. Hennes tankar blev avbrutna av August nästa utspel ”Det är jag som har befälet! Era jävla myterister!” han tittade henne rakt i ögonen och gjorde en ansats av att resa sig upp men smärtan i armen höll honom tillbaka, han behövde stöd för att komma upp på benen, båten kunde lyfta 4–5 meter för att sedan krascha rakt in i nästa vågberg, som en jordbävning i kombination med en bergochdalbana. Lena stannade upp en sekund, skulle ett rättsligt efterspel ge August rätt? Knappast, ett människoliv stod på spel och hans avsikt hade varit att lämna det bakom sig. Situationen var oerhört stressig, Lenas andning var snabb och munnen torr som snus. Hon var rädd, riktigt rädd men hon hörde sig själv skrika, som för att bekräfta sina egna handlingar, ”Jag tar befälet! Magdalena är andreman!” Vilket ord förresten, andreman, men tankarna for vidare och Lenas hjärna arbetade på en ny plan. Innan den var färdig tog Magdalena mikrofonen till VHF radion och gjorde det som ingick i Man-över-bord rutinerna, hon ropade ”MAYDAY, MAYDAY This is Discovery, call sign SIERRA LIMA VICTOR ROMEO, MAN OVER BOARD” Magdalena tittade på navigationsdatorn, där angavs positionen när larmet utlösts, redan 6 distans från den plats där de nu kämpade mot vädrets makter. ”MOB position is 16°29’012 N 45°48’103 W, Discoverys position is 16°28’868 N 45°52’213 W, we are four crew members on board and one missing, MAYDAY MAYDAY!” Magdalena repeterade meddelandet och förväntade sig inte att någon skulle kunna assistera. En VHF nådde bara en bit bortom horisonten. Under tiden hade Lena hämtat klätterselen, tagit på sig en hjälm och meddelade kort ”Du håller kursen, jag tar mig upp, när jag är på plats, faller du ner i vind, jag tar bort spinnackern, du tar in seglet, startar upp motorn och går tillbaka till nuvarande kurs, jag kommer ner, okej?” Magdalena nickade, hon var glad att slippa klättra upp, hon visste att det skulle bli jobbigt och farligt redan några meter upp. August hade tystnat. Magdalena undrade hur illa skadan kunde vara, skulle han förblöda? Hela sittbrunnen var nedsmetad av blod som rann ut ur August seglarjacka. ”Inka!” ropade hon mot ingången till båten, ”Inka! Vi behöver din hjälp!” Inka var den femte besättningsmedlemmen. Hon hade varit i det närmaste oanvändbar ända sedan start. Dessutom hade August och Kalle förvärrat situationen genom att mobba in henne i ett hörn av båten. Lena fällde ut de små fotstegen på masten och kämpade för att komma 21 meter upp till toppen. För varje centimeter kändes det som att mastens sidorörelser ökade exponentiellt. Att försöka hålla sig kvar tog mer kraft än att ta sig uppåt. Inka tittade fram när Magdalena vädjat en lång stund. ”Snälla Inka, August blöder, kan du hämta förbandslådan och lägga ett tryckförband?” Inka tittade på allt blod i sittbrunnen, sedan tittade hon på havet och kände paniken närma sig. Magdalena vädjade än en gång, Inka försvann och mirakulöst kom hon tillbaka med den gröna lådan. Båten kämpade vidare med vågorna snett framifrån.
Magdalena repeterade sitt MAYDAY.
 
 
En relation är under utveckling eller avveckling
Den första kilometern var plågsam. Arnes tankar vandrade från båtarna till relationen hemma. Det verkade som om deras äktenskapliga institution höll på att falla sönder inifrån. Där rådde tystnad, det enda ljud som avbröt stillheten var TV:n som ständigt stod på eller om någon av dem talade i telefon. De borde göra något tillsammans. Börja spela golf till exempel, ett förslag som Eva kommit med. Men Arne kunde inte frigöra så mycket tid och lust från sitt älskade varv och alla de projekt som måste hinnas med…
De nakna glödlamporna som hängde över löparspåret dröp av fukt. Deras ljus belyste Arnes kropp så att skuggorna förflyttade sig förbi honom när han sprang, en skugga sprang förbi, en ny kom bakifrån. Vid en kilometer närmade han sig 150 meters backen och Arne växlade ner till kortare steg. Ny lampa, ny skugga, ny lampa, ny skugga, HUGG! En smärta i bröstet väckte Arne ur hans tankar, pulsklockan pep till. Hunden fortsatte dräglande uppför backen, ny skugga, ny lampa, ny skugga HUGG! En stark rädsla spred sig i kroppen, så försvann smärtan och Arne fortsatte i samma tempo. Han log för sig själv när han tänkte på ett påstående han hört: "att den som är över femtio och inte känner någon smärta är död".
​